Ledare nr 1 nr 2 nr 3 nr 4 nr 6 nr 7-8 nr 9 nr 10-11 nr 12 nr 13 nr 14 nr 15 nr 16
En svår vinter
Det var i början av augusti i fjol, 2004. Ett par av de där få solheta, skimrande veckorna som får oss svenskar att inbilla oss att vi trots allt lever i ett land lämpat för mänsklig bebyggelse, och som vi sedan under halvåren av regnstrilande och istungt vintermörker lyckas inbilla oss är typiska för landets somrar.
Humlesurr och skratt i natten. I posten ett vykort från vännen Sven Christer Swahn som skrev att han äntligen skulle bege sig tillbaka till sin älskade Knösö i skärgården utanför Karlskrona, men borde vi inte träffas igen när han väl kom tillbaka. Och ett par dagar senare dök Stieg och Eva upp, följeslagare sedan de första av sjuttiotalets sf-kongresser, och vi satt runt bordet ute på altanen, åt och drack och rökte och pratade om förr och nu, politik och litteratur, främlingshat och toleransens synbara omöjlighet också i detta nya årtusende. Månen steg och började sjunka, natten var varm och livet var gott.
Var och en av oss lever i en bubbla av tid. Bubblan innehåller inte bara oss själva utan det vi uppfattar som världen. Där finns musiken vi älskar, vännerna vi behållit, författare vi bejakat, idoler och förebilder, influenser och påverkningar. Så länge bubblan är full och intakt kan vi intala oss att allt är sig likt, att världen består och att livet går vidare och är gott. Men förr eller senare spricker våra bubblor och avgrunden öppnar sig. Människorna som var våra förebilder åldras och försvinner. Böckerna gallras ut från biblioteken och kommer aldrig att kunna tända stjärnljuset i en ny generations ögon. Musiken tystnar och de självklara namnen och titlarna väcker ingen respons.
Jag inbillar mig inte att det här skulle vara någon originell observation. Tvärtom är den förmodligen den minst originella tänkbara. Ingen människa kan undgå den. Oberoende av om ljudbandet till vår vuxenrit fylldes av Nelson Eddy eller Duke Ellington, Frank Sinatra eller Elvis Presley, Beatles eller Bob Dylan, David Bowie eller ABBA, Michael Jackson eller Prince, Spice Girls eller Christina Aguilera kommer den dag när de man pratar med tillhör en ny generation med helt andra minnen.
Hur din bubbla ser ut vet jag inte. I den jag själv lever i finns tusentals namn på människor som jag inbillar mig bidragit till att forma och bygga världen och vårt sätt att förstå den. Det fascinerande och fruktansvärda är förstås att inget av namnen som fyller min bubbla behöver finnas i din. Har John F. Kennedy eller Robert A. Heinlein bidragit till att forma din värld? Erik Lindegren eller Salvador Dalí? Sven Delblanc eller Bob Fosse? Pär Rådström eller Madalyn Murray? Ingemar Hedenius eller Roy Childs?
De är allihop döda. Världen de levde i och ville påverka har sjunkit och den vi lever i påverkas och formas av andra viljor, tankar och drömmar. Den enda plats där de fortfarande lever och talar är inuti min och andras bubblor av frusen tid, bubblor av minnen vi tror är verkligheten.
Den där sommarnatten i augusti var livet gott och Stieg och Eva pratade om att köpa ett litet hus någonstans här i Skåne, nu när Stiegs romaner skulle ges ut och en ny fas i livet stod i begrepp att börja.
Sedan kom hösten och bubblan rämnade.
Nästa gång jag träffade Eva var på Skogskyrkogården i Stockholm den 10 december. Det var då Stieg begrovs. Tisdagen den 9 november gick han i början på eftermiddagen till jobbet som chefredaktör för den antirasistiska tidskriften Expo. När han kom in genom dörren stirrade en av hans medarbetare på honom och frågade om han borde ringa en läkare eftersom Stieg såg sjuk ut. Stieg sa att jo, det vore kanske bra, för han mådde inget vidare. Sedan föll han ihop på golvet och tre timmar senare gav läkarna upp. Den 15 augusti hade han fyllt femtio år.
I min bubbla var Stieg Larsson viktig. Jag träffade honom första gången på sf-kongressen i Stockholm 1972. Då var han sjutton år gammal, en smal och pratsam sf-fan som kommit resande från Umeå där han tillsammans med Rune Forsgren utgav det bästa nya fanzine som dykt upp i Sverige på åratal, Sfären, och där han senare startade ett av svensk fandoms bästa, mest originella och elegant utformade fanniska fanzines, Fijagh! 1977 flyttade Stieg tillsammans med Eva Gabrielsson till Stockholm och mycket snart var båda djupt inblandade i Skandinavisk förening för science fiction. När jag var ordförande 1978 satt Stieg och Eva i styrelsen; året därpå redigerade de föreningens medlemsblad Fanac och 1980 blev Stieg ordförande medan Eva var en av de ansvariga för föreningens kvinnogrupp Feminac.
Men 1980 fick Stieg också nytt jobb, vid TT:s centralredaktion, där han kom att stanna i nitton år. Och när han inte arbetade eller skrev reste han, ofta och rastlöst, till oroshärdar jorden runt. Han tillbringade lång tid i Afrika och han var en av de mycket få svenska journalister som for till Grenada, en resa som fick honom att engagera sig för demokratirörelsen. Upplevelserna där och på andra håll fick gradvis Stieg att återvända till det engagemang mot rasistiska och fascistiska rörelser han haft sedan skolåren. 1982 blev han svensk korrespondent för den Londonbaserade Searchlight, en organisation med syfte att rikta strålkastarljuset på just den sortens rörelser, och 1995 grundade han den svenska motsvarigheten Expo, en stiftelse med samma syfte. 1999 lämnade han TT för att på heltid kunna ägna sig åt stiftelsen och framför allt tidskriften Expo, där han var chefredaktör. Det här arbetet resulterade också i flera böcker, framför allt standardverket Högerextremismen i Sverige, som utkom i en första upplaga 1991 och därefter omarbetades 1994.
Arbetet uppfyllde Stieg och hans kontakter med fandom minskade. Sitt sista fanzine utgav han 1983; därefter betraktade han sig knappast längre som någon aktiv sf-entusiast. Men med de människor han lärt känna bibehöll han kontakten. Stieg var en vän av det slag man kunde prata med varje dag eller en gång om året; oberoende av vilket fortsatte samtalet och vänskapen utan märkbart avbrott, alltid engagerat, intresserat, med humor och värme.
Stieg hade också en hemlig dröm. Han ville skriva skönlitteratur. Sf och kriminallitteratur var hans passioner och i sjuttiotalets fanzines publicerade han mängder av mestadels mycket dåliga korta noveller. Gång på gång började han också skriva romaner, sf eller deckare, men aldrig att komma särskilt långt. Förrän de allra sista åren. Plötsligt lossnade all hans berättarglädje och fabuleringskonst; han skrev kriminalromanen Män som hatar kvinnor och började omedelbart på en fristående fortsättning, och sedan en till, arbetade ut intriger och uppfylldes av skaparglädje. I fjol sommar avslutade han den tredje boken i serien och började på den fjärde. Och det här var inga amatörskriverier. De tre avslutade romaner han hann med är i alla avseenden professionella, och på hög nivå: suverän underhållning, utsökt och imponerande intrigbygge, andlös spänning. Den bedömningen är på inget sätt bara min. Det första förlag som fick läsa Stiegs manus var Norstedt, och efter två månader fick han ett mångbokskontrakt; under hösten i fjol placerades dessutom hans böcker för utgivning i åtskilliga andra länder. Den första romanen utkommer i augusti i Sverige.
Stieg var mångkunnig, begåvad, entusiastisk, lojal, öppen för nya idéer och synsätt – bra på det mästa utom att vara försiktig. Hans ideal var att leva på kaffe och handrullade cigarretter, men då och då kompromissade han och utökade kosten med pizza eller hamburgare. Han arbetade sällan mindre än arton timmar om dygnet och nästan aldrig färre än sju dygn i veckan. Men missförstå mig rätt. Stieg levde precis som han ville, ägnade sig åt det han fann angeläget, älskade sitt arbete och människorna omkring sig och åstadkom mer än de alldra flesta oberoende av hur gamla de blir. Felet är bara att han dog. Han var en av dem som behövdes, en av dem vi inte har råd att vara utan.
Det var också Sven Christer Swahn, som jag träffade senast sent våren 2004 och som sedan skrev för att säga att han äntligen skulle återvända till sin älskade skärgård utanför Karlskrona men att vi borde ses igen under hösten.
Men det blev inte mycket höst för Sven Christer. Hans hälsa sviktade och bröt till slut samman. I mitten av oktober lades han in på sjukhus och den 15 januari dog han efter en svår tid.
Jag talade om den där bubblan vi alla lever i. Sven Christer var en ständigt betydelsefull närvaro i min, liksom i många andra vänners och läsares. Jag mötte honom – träffade är för mycket sagt – första gången som mycket ung sf-fan, när han som inbjuden talare kom till sf-kongressen Malcon II i Malmö, på något som hette Ungdomens hus. Det var söndagen den 29 maj 1966 och enligt åtminstone vad jag själv påstod i ett reportage i fanzinet Science fiction forum en månad senare gick det till så här:
”En satt, kraftig, slipslös och skäggig man inträdde i lokalen, lutade sig mot väggen och log sardoniskt. Leif Andersson förklarade debatten avslutad, såg sig förvirrat omkring och fortsatte med att förkunna, att nästa programpunkt skulle vara ett kåseri av författaren Sven Christer Swahn, som han emellertid inte kunde upptäcka.
Den satte gentlemannen vid dörren tog härvid upp en manuskriptpacke ur sin portfölj, gick fram till podiet, skakade hand med Leif, mumlade något åt honom, satte sig på skrivbordet och började läsa upp vad han skrivit.
Det var givetvis Sven Christer Swahn som Leif aldrig tidigare träffat (i förtroende erkände Leif senare att han då Swahn kommit in genom dörren trott att han varit något slags Ungdomens hus tillhörig vaktmästare.)
Kåseriet varade i nära tre kvart och var briljant. Jag tänker helt avhålla mig från att försöka återge det: det skulle varken ge rättvisa åt dess innehåll eller åt dess framförande. Det får räcka med att jag säger, att den som missade Swahns uppträdande (för jag vill snarare beteckna det som ett uppträdande än som ett uppläsande) är värd all medkänsla man kan uppbringa.”
Det här var Sven Christers första möte med organiserade svenska sf-entusiaster. Men inte med fans; att det alls kom till stånd berodde på att han redan lärt känna den föraning om fandom som på sextiotalet spirade i Danmark, där framför allt poeten och kritikern Jannick Storm gjorde väldiga insatser för att sprida intresset för science fiction.
Sven Christer Swahn föddes den 3 augusti 1933 och var en av de många som växte upp med veckotidningen Jules Verne-magasinet, som började utkomma sent 1940 och upphörde först i början av 1947. Det som framför allt väckte Sven Christers rymddrömmar var när han som elvaåring läste Henry Kuttners följetong Rymdens vakande öga (A Million Years to Conquer) i JVM (nr 46 1944 till och med nr 13 1945). Därefter lämnade rymdskeppen aldrig hans drömmar.
Han tog studenten i Karlskrona och for till Lund som student, gifte sig med Sigbrit och började skriva – poesi, noveller, barnböcker, kritik och snart också vuxenromaner och dramatik. Hans produktivitet var och förblev livet igenom väldig. Som kulturskribent var han framför allt verksam i Sydsvenska Dagbladet, där han började medverkade i mitten av femtiotalet; därefter följde i nära femtio år artiklar, essäer och recensioner i rasande takt. Jag har letat i medarbetarförteckningarna; bara i Sydsvenskan tryckte Sven Christer långt över 2000 texter. Parallellt kom böckerna, med åren över femtio egna och nästan 200 översatta. Lägg till det hans radiopjäser och otaliga bidrag i antologier, tidskrifter och andra dagstidningar.
Efter licensiatexamen i Lund och de första böckerna blev Sven Christer svensk lektor vid Köpenhamns universitet och familjen bosatte sig i Danmark. På ett sätt var det kanske hans olycka. Kontakterna med den svenska kultureliten i Stockholm blev små samtidigt som det danska kulturklimatets betydligt större åsiktstolerans och mindre centralisering kom att dominera och därmed prägla också Sven Christers inställning och inte minst sätt att bedriva kritik. Å andra sidan är det en gottköpsförklaring; lika rimligt är förstås att Sven Christer skrev som han gjorde därför att det var hans sätt att vara. Han hade ett skarpt intellekt och höga krav, på sig själv liksom på andra; hans omdömen var ofta hårda, ofta ironiskt formulerade, och han imponerades föga av hur uppburen den kanske var som skrivit en dålig bok eller ett slappt inlägg. I det kotteri av vänskapsförhållanden och ömsesidigt beröm som utgör en alltför central del av det svenska kulturetablissemanget hade han ingen plats. Det gjorde honom till en av våra få ärliga, läsvärda kritiker, men det innebar samtidigt att han aldrig kom att inta den centrala plats bland samtidens svenska författare som han så rikt förtjänat.
Efter Malmökongressen fick Sven Christer blodad tand. Han började besöka sf-kongresser både i England och Sverige, han intervjuade de centrala, nya författarna och blev nära vän med James Blish och med Brian Aldiss, som tillbringade sommarveckor hemma hos familjen Swahn i Karlskronas skärgård. Samtidigt inspirerades Sven Christer av den allt mer sf-präglade miljö han gjort till sin; det var i slutet av 1960-talet och under 1970-talet han skrev sina viktigaste och mest renodlade verk inom science fiction. De föregivna ungdomsromanerna Vår man i Nyhavn, Havsporten, Spionligan, Jakten på Stora Sjöormen och Duell på månen, den länge outgivna Sf-galaxen och vuxenromanen Ljuset från Alpha Centauri skrevs alla under de tio åren från 1967 till 1977, liksom de flesta av hans sf-noveller. Under samma period redigerade han Berces förlags sf-serie, där bland andra Stanislav Lem, Philip K. Dick, Philip José Farmer och Roger Zelazny introducerades på svenska. Han skrev sin strålande tankebok om sf, 7 x framtiden, och han förekom tidvis flitigt i svenska fanzines.
Jag har skrivit på annat håll om Sven Christer som sf-författare. Fast på sätt och vis är redan det epitetet missvisande. För Sven Christer fanns inga vattentäta skott mellan skilda typer av litteratur eller skilda slags berättelser. Hela livet, hela vår tillvaro, är en berättelse där det vi kallar verklighet och det vi kallar dröm, det vi uppfattar som materia och det vi betraktar som fantasi bara är byggstenar, delar av den helhet som är liv och död, existens och dröm. Gränserna flyter, ingenting är som det först verkar vara och det den ene ser som en molnstod är för den andre ett mäktigt rymdskepp på väg att lyfta mot evigheten. I ingen av Sven Christers sf-romaner fastslås entydigt att det huvudpersonen upplevt som färder i tid eller rum inte lika gärna kan ha en prosaisk förklaring, som vakendröm, vantolkningar eller feberfantasier. Till och med en så utpräglat sf-mässig text som kortromanen Oktogon leker med berättarkonventioner och läsarförväntningar. Åtta åldrade rymdkaptener får från drönartillvaron på ålderdomshemmet återgå i tjänst och utföra ett sista uppdrag. Men är ålderdomshemmet vad de tror, eller är det som till och med bokens baksidestext undrar en sluten anstalt för hopplöst psykotiska? Är deras sista uppdrag något som verkligen inträffar eller något de drömmer? Och är de vad det beträffar ens rymdkaptener? Kan de inte lika gärna vara bara gamla män som lever i en värld av fantasi och fantasteri? Kortromanens epilog tycks bekräfta sf-läsarens ickemetaforiska tolkning. Men Sven Christer tyckte om att skämta.
I gengäld finns i så gott som alla hans samtidsrealistiska romaner inslag av fri fabulering, av fantasteri och ickerealism som på samma sätt rycker undan läsarens fotfäste och bäringar i här och nu. En historisk roman övergår i en vild fantasiflykt; i en samtidsroman fortsätts huvudpersonens berättelse också sedan han dött; kriminalromanen Hotbilden är på samma gång thriller, sf och realism, dessutom skriven som både roman och radioteater.
Den Sven Christer Swahn jag några år efter den där första introduktionen på sf-kongressen i Malmö var en komplex och sammansatt människa, ständigt fylld av associationer och infall, ständigt grubblande, en stämningsmänniska som på ett ögonblick kunde växla mellan skratt och melankoli, salig lycka och bitande sarkasm. Minnena av honom är många och ljusa, av nattliga samtal på promenad genom Malmö medan Sven Christers mörka duffel smattrar i vinden; av den sällsamma dag på ett ölsjapp i Köpenhamn då han berättade sin stora roman Den vilda ritten i dess första inkarnation, den som nu i helt annan och långt senare form ligger i manus på skrivbordet framför mig; av mitt livs enda bokbål en morgon i villan i Limhamn när vi efter en lång natt av samtal läst högt för varandra i bastun av Sven Hassels SS-pasarbataljon Heinrich Himmler och sedan ritualistiskt eldade upp eländet bland multnande löv på Sven Christers och Sigbrits bakgård.
Bland sf-författare var de han skattade högst en skara som kan verka disparat. Den brittiske prosakonstnären Brian Aldiss och den lekfulle, maskspelande amerikanen Philip José Farmer, den polske, nedlåtande och ibland Nobelpristippade Stanislav Lem och yrkesmilitären och rymdoperaberättaren Keith Laumer, den nästan känslokalle J. G. Ballard och den översvallande, maniske Philip K. Dick, den trosoförmögne, förnuftscentrerade James Blish och den barockmässigt ordmålande Roger Zelazny. I själva verket förefaller mig urvalet mycket begripligt; det här är författare som alla delar särdrag som i hög utsträckning kännetecknade också Sven Christer. Gemensam för dem är kärleken till språket i sig, till sökandet efter fulländade formuleringar, dragningen till den skärningspunkt där prosa och lyrik förenas i ordkonst. Notervärt är kanske att i varje fall Aldiss, Blish och Zelazny ingår i den lilla grupp sf-författare som också skrivit och utgivit poesi; Ballards kondenserade romaner kan vad det beträffar lika gärna kallas för surrealistisk prosalyrik. Gemensam för dem är också bredden i läsande och litterära både ambitioner och influenser. De har alla skrivit både inom och utom sf, både i och vid sidan av den realistiska traditionen, liksom de alla har skrivit och talat om konstnärer verksamma långt ifrån science fictions snäva huvudfåra. Hos Aldiss finns ständiga referenser till engelsk och fransk litteratur; Blish hämtade inspiration hos Pound och Cabell och såg sin väldiga, aldrig fullbordade bok om musik som sitt livsverk; för Ballard är bildkonsten en viktigare inspirationskälla än det skrivna ordet (och Sven Christer skrev flera konstnärsmonografier). Också gemensam, och kanske viktigast, är en mörk grundsyn och de båda komplement som trots allt gör den uthärdlig: humor och det slags vildvuxna fantasi som i sin bästa ögonblick tar fasta på möjligheten till uppenbarelse, insikt, kanske transcendens. Flera av de här författarna porträtterar Sven Christer i 7 x framtiden, hans bok om modern science fiction, och inte sällan får jag en känsla av att han talar också i egen sak.
Och i egen sak också på ett annat vis. Skådespelaren Sven Wolter svarade en gång på frågan om han inte tänkte pensionera sig, sluta arbeta och börja ägna sig åt resten av livet, att frågan i hans fall var absurd: han var inte en person som hade skådespeleri som yrke, utan en människa som var skådespelare, och följaktligen var frågan om han inte skulle sluta arbeta i hans fall liktydig med att fråga om han inte tänkte sluta existera. Jag kan inte tänka mig att Sven Christer skulle ha svarat på något annat sätt. Jag upplevde honom som en människa med orden, texten, som livsluft; den värld han såg omkring sig och inom sig blev text, texterna han skrev blev världar. Och medan den fysiska värld vi upplever är begränsad finns ingen gräns för de världar orden kan skapa.
Två vänner, två viktiga, generösa och inspirerande vänner är döda. Liksom andra jag inte tänker nämna här, för det har verkligen varit en svår vinter, fylld av öppna gravar medan den bubbla jag levat i blivit ett sprucket skal. Men att förlora Sven Christer och Stieg var det svåraste. Mycket därför att ingen av dem var färdig med livet utan tvärtom mitt uppe i det, uppfyllda av nyfikenhet och livsvilja, otröttligt i färd med att låta sina ord både förvandla världen och skapa nya världar.