Ledare nr 1 nr 2 nr 3 nr 5 nr 6 nr 7-8 nr 9 nr 10-11 nr 12 nr 13 nr 14 nr 15 nr 16
Science fiction nu och då
I ledaren till det första numret av Nova science fiction 2004 skrev jag att tidskriftens ambition var att presentera bra science fiction av både äldre och – framförallt – nya författare. Och i de tre första numren har vi publicerat inalles 22 noveller och kortromaner av 16 författare som med ett undantag fortfarande är verksamma.
I det här fjärde numret erbjuder vi i gengäld bara en novell av en fortfarande aktiv författare, och ägnar i stället merparten av numret åt att presentera Clifford D. Simak – en sf-författare som debuterade vid 27 års ålder 1931, inledde sin egentliga författarkarriär 1938 och dog för över femton år sedan, 1988. Den senast skrivna av numrets nio Simaknoveller publicerades redan för drygt trettio år sedan, medan de andra är ännu äldre.
Kanske undrar någon läsare över vad så uråldriga historier kan ha med vare sig dagens science fiction eller med vår framtid att göra.
Det är den saken – och syftet bakom den här sortens temanummer av Nova science fiction – jag skulle vilja diskutera här.
Science fiction sådan vi känner den är fortfarande en jämförelsevis ung litteratur. Åtminstone enligt mitt sätt att definiera formen var den helt enkelt omöjligt att skriva tidigare än för omkring 200 år sedan, och i själva verket blev science fiction först mot slutet av 1800-talet en någorlunda etablerad form. Sitt namn liksom sin slutliga hemvist fick sf inte förrän på 1920-talet, när den från att i första hand ha haft sin hemvist i de tekniskt och industriellt ledande europeiska länderna – England, Tyskland, Frankrike och Ryssland – i stället kom att bli en omisskännligt amerikansk litteraturform. Den sf som under inflytande av föregångsmän som Jules Verne i Frankrike, H. G. Wells i England, Kurd Lasswitz i Tyskland och Konstantin Tsiolkovskij i Ryssland fram till första världskriget blivit populär i Europa förlorade under tiden efter 1910-talet både publik och författare. Delvis säkert därför att den framtidsoptimism och hänförelse inför vetenskapens och teknikens landvinningar som präglat sekelskiftet förbyttes i pessimism och skepsis efter världskrigets ohyggliga masslakt, i vissa fall också därför att alltför förutsättningslösa spekulationer ogillades av de totalitära regimer som under 1920- och 1930-talen tog makten i flera länder. I stället grundade invandraren Hugo Gernsback från Liechtenstein, själv uppfödd på Verne och andra tidiga europeiska sf-visionärer, den första renodlade sf-tidskriften i New York 1926. Med Amazing Stories och sina senare tidskrifter gav Gernsback science fiction en identitet och en hemvist, samtidigt som han – mer eller mindre omedvetet – skapade den rörelse av sf-entusiaster som uppstod vid 1930-talets början och som utvecklades till inte bara dagens världsomspännande sf-fandom utan också till en vital grogrund för nya författare, redaktörer, kritiker och utgivare.
Med andra ord: även om senare science fiction naturligtvis influerats också av den sf som utgavs före 1920-talet och i andra länder än USA, är det 1920-talets amerikanska tidskrifter som utgör det egentliga och avgörande startskottet för senare sf. Och det är sedan 1920-talet science fiction skapats i en obruten och medveten tradition.
Följaktligen är science fiction sådan den ser ut i dag resultatet av en knappt åttio år lång utveckling. Och för dagens författare är fortfarande både pionjärerna och de stora företrädarna för den utvecklingen viktiga, som idégivare, som influenser, som förebilder eller som utgångspunkter för fortsatt diskussion. Det är inte ointressant att en av de senaste årens mest idémässigt spännande sf-romaner är den kanadensiske matematikern Donald Kingsburys Psychohistorical Crisis, utgiven 2002 – men helt och hållet inspirerad av och utformad som ett alternativ till och en polemik mot idégrunden i Isaac Asimovs berättelsesvit om Stiftelsen, i bokform som Foundation, Foundation and Empire och Second Foundation 1951–1953, men ursprungligen tidskriftspublicerad mellan 1942 och 1950.
Kingsburys roman är ett ovanligt renodlat exempel på hur dagens sf-författare fortsätter diskussionen med tidigare generationers. Men metoden, liksom beredvilligheten att hämta inspiration ur äldre sf, finns hos de flesta författare. När kritiker och läsare vid mitten av 1980-talet begeistrades över William Gibson och de andra cyberpunkförfattarna, var det cyberpunkarna själva som underströk att deras stora inspirationskällor och förebilder var romaner som Alfred Besters The Stars My Destination, först följetongspublicerad i sf-tidskriften Galaxy 1956. Och det finns exempel där en roman givit upphov till en så omfattande litterär debatt att svaren på den skulle fylla hyllmeter – det mest iögonenfallande och kända är antagligen Robert A. Heinleins Starship Troopers, utgiven 1959, vars grundteman och idéer inspirerat otaliga författare till fortsatt debatt, från James Blish och Harry Harrison redan under sextiotalets början till dagens centrala berättare som Joe Haldeman och Ken MacLeod.
Eller med andra ord: dagens science fiction vilar inte sällan tematiskt och idémässigt på gårdagens, och för den som är intresserad av att tränga djupare in i författarnas synsätt och ställningstaganden är kunskap om formens utveckling och tradition inte bara givande utan nödvändig.
Samtidigt vill jag naturligtvis inte antyda att science fiction enbart – eller ens i första hand – är intressant som spekulationer eller som debattlitteratur. Liksom all annan skönlitteratur är science fiction först och främst just litteratur, och verk som inte går att uppskatta just som litteratur blir knappast bättre av att möjligen innehålla intressanta idéer. Det är också omöjligt att förneka att alltför mycket science fiction, nyare lika väl som äldre, är litterärt svag – men det gäller förvisso också merparten av vad som publicerats inom varje tänkbar annan litterär form, från kammarspel eller sonettdiktning till kriminalberättelser eller psykologiska samtidsromaner. Och vore det utifrån de ofullgångna eller dåliga verken vi diskuterade eller bedömde någon litteraturtyp skulle ingen enda visa sig värd att ägna tid åt.
Omvänt har i stället de bästa verken inom alla former visat sig ha kraften att fängsla och inspirera människor också långt efter sin tillkomsttid. Vi läser fortfarande efter mer än två årtusenden Homeros och Horatius. Dante, Cervantes och Shakespeare betraktar vi fortfarande som oöverträffade; få av dagens romanförfattare tål att bli jämförda med Jane Austen, Fjodor Dostojevskij eller Victor Hugo. På ett en smula mindre pretentiöst plan är Edgar Allan Poe inte bara den moderna skräckberättelsens skapare utan fortfarande en av dess allra främsta; efter mer än hundra år hänförs vi fortfarande av berättelserna om Sherlock Holmes, medan de allra flesta av de andra författare som inspirerades av Arthur Conan Doyle är sedan länge glömda. Det är inte hur länge sedan en berättelse skrevs som avgör om den är läsvärd nu; så länge den lyckas behålla förmågan att tala till oss, underhålla oss eller fascinera oss behåller den också sin fräschör.
Och här finns naturligtvis det andra skälet till att då och då göra en djupdykning i äldre science fiction. I Sverige har många av formens bästa författare och bästa verk aldrig över huvud taget översatts eller presenterats. Jag tror att många av dem verkligen har behållet inte bara sin fräschör utan sin förmåga att fängsla, väcka till eftertanke, inspirera och roa. Att de samtidigt kan ge en inblick i science fictions tradition och utveckling är knappast något minus.
Utifrån de här båda resonemangen har vi kommit fram till tanken att då och då ägna ett nummer av Nova science fiction i första hand åt en fördjupad presentation av någon klassisk författare inom formen. Och vi har valt att börja med Clifford D. Simak. Valet kan kanske förefalla säreget eftersom just Simaks författarskap knappast tillhör de i Sverige aldrig introducerade eller okända; av hans 27 romaner har 19 översatts, den första redan 1959 och den senaste 1988.
Men beklagligt nog är i Simaks fall många av översättningarna ofullgångna, i ett par fall grovt förkortade, andra gånger okänsliga eller missvisande. Simak var en författare med en djupt personlig både stil och vision; hans eftertänksamhet, humanism och humor förtjänar att presenteras väl, och de egenskaperna kom dessutom inte sällan bäst till sin rätt i hans noveller. Men på svenska har aldrig publicerats någon novellsamling av honom, och av hans långt över hundra sf-noveller har tidigare översatts bara ett drygt dussin. Därav detta temanummer, som presenterar nio aldrig tidigare översatta noveller av en av science fictions mest personliga, lågmälda och mänskliga berättare.
I nästa temanummer – som utkommer under sommaren 2005 – presenteras en ännu mer utpräglad novellförfattare: Alice Sheldon, född 1915 och död 1987, men också i dag en av modern science fictions viktigaste inspiratörer och författarröster. Alice Sheldon debuterade först 1968, vid 53 års ålder, och publicerade sig dessutom enbart under de båda pseudo-nymerna ”James Tiptree, jr” och ”Raccoona Sheldon”. Inte heller blev hennes författarskap särskilt omfattande; inalles skrev hon 69 noveller och två romaner. Men hon inspirerade otaliga andra författare och vitaliserade nästan ensam sf-formen; hennes mörka, insiktsfulla och bittra berättelser är oförglömliga. Av Sheldons författarskap har tidigare översatts bara tio noveller, alla tidskriftspublicerade under 1980-talet.
Längre än så sträcker sig för närvarande inte planeringen. Vi har tankar på andra författare värda att presentera liksom på andra typer av temanummer. Men vi skulle också gärna innan vi går vidare vilja höra hur du som läsare ser på den här typen av specialnummer. Så hör av dig, positivt eller negativt, med kritik eller med egna förslag. Trots allt är det när det kommer till kritan för dig Nova science fiction ges ut.
Och i det sammanhanget vill jag gärna också säga några ord om tidskriftens utgivning. Som du knappast kunnat undgå att märka publiceras det här numret – som ju ska vara det fjärde för år 2004 och som skulle ha utkommit i december – inte förrän i februari 2005.
Förseningen beror på flera olika och tyvärr samverkande faktorer, som ytterst har att göra med att Nova science fiction har haft en för kort framförhållning. Det här temanumret om Clifford D. Simak var ursprungligen planerat att bli det tredje numret 2004 och skulle ha publicerats i september, vilket betyder att det hade behövt vara färdigredigerat i början av augusti. När delar av materialet till det blev ohjälpligt försenade tvingades vi i stället färdigställa ett nummer tre utan materialet av och om Simak, och därmed lämnades nummer tre nästan två månader för sent till tryckeriet och utkom med tre månaders försening. Samtidigt måste numret trots det få en viss tid på sig i butikerna för att läsarna ska kunna hitta det; detta fjärde nummer har alltså inte kunnat gå till tryck förrän strax före årsskiftet och utkommer också det grovt försenat.
I gengäld är det inte meningen att den saken ska påverka den fortsatta utgivningen. Det första numret för år 2005, daterat mars, kommer att publiceras i månadsskiftet mars-april och därefter är det vår ambition att de följande numren ska utkomma i tid. För att inte drabbas av samma problem som i fjol har vi också förbättrat framförhållningen vad gäller material; nästa gång ett planerat nummer måste skjutas upp behöver vi inte sätta ihop ett alternativt nummer från början.
Med den förhoppningsfulla utfästelsen hoppas jag att du som läsare har uppskattat den nu avslutade första årgången av Nova science fiction och – om du är prenumerant – väljer att följa med oss också i framtiden. Ambitionen att presentera det bästa av både dagens och – ibland – äldre science fiction har vi inte förändrat. Men glöm inte att vi mycket gärna vill få veta hur du som läsare ser på tidskriften och vilka önskamål du har om dess utformning och innehåll.