Ledare nr 1 nr 2 nr 4 nr 5 nr 6 nr 7-8 nr 9 nr 10-11 nr 12 nr 13 nr 14 nr 15 nr 16
Om tolerans, acceptans och respekt
Rasism är det lägsta, mest motbjudande och föraktliga sättet att förnedra och avförmänskliga individer som inte råkar tillhöra den speciella grupp rasisten själv identifierar sig med. Med det är också sagt att rasism självklart har sin grund i okunnigt och enfaldigt grupptänkande.
Självklart tillhör varje människa ett stort antal olika grupper, somliga av en ren slump, andra till följd av medvetna val. Vilken betydelse man tillmäter de olika grupper man tillhör växlar från individ till individ. Slumpmässigt, helt enkelt genom att vara född, tillhör varje människa endera gruppen män eller gruppen kvinnor. Var och en av oss är också född till ett visst språk, en viss nationalitet, en viss hudfärg, hårfärg och ögonfärg. Vi föds till eller väljer religion – eller väljer att förkasta religioner. Vi väljer politiska åsikter, yrke, fritidsintressen. Vi är heterosexuella, homosexuella eller bisexuella. Så småningom hamnar de flesta av oss i ytterligare grupper – sådana som ”tonåringar” eller ”småbarnsföräldrar”, ”akademiker” eller ”fotbollsentusiaster”, ”sammanboende” eller ”bilförare”. Och så vidare. Det skulle förvåna mig om inte varenda människa ingår i åtminstone ett tjog sådana grupperingar. Men det skulle förvåna mig lika mycket om någon människa verkligen ansåg att dessa grupptillhörigheter definierade henne som individ. För det som är vår identitet som människor är den unika helhet som är var och en av oss: summan av vad vi tänker, anser, säger och gör i långt högre grad än det ganska betydelselösa faktum att vi kanske råkar vara rödhåriga, vänsterhänta, fotbollsintresserade och sammanboende svarta eller vita, män eller kvinnor.
Så ser inte rasisten det. Han eller hon drivs av hat, avundsjuka, mindrevärdeskomplex eller någon annan mental deformitet till att oförtjänt vilja känna sig överlägsen andra människor. Han eller hon griper efter halmstrån. Är rasisten vit räcker till och med hudfärgen: den slump som givit honom blek hud är nog för att han ska känna sig överlägsen alla som har mörkare pigment. För honom är det betydelsefulla hos Nelson Mandela och Idi Amin inte att den ene är en stor humanist och den andre en diktator och slaktare, utan att båda är svarta. Råkar rasisten vara född kristen kan den saken vara tillräcklig. Det ger honom eller henne ett skäl att hata och förakta alla dem som råkar tillhöra en annan – eller ingen – religion. Råkar rasisten vara heterosexuell har han dessutom skäl att avsky också dem som råkar vara homosexuella. Och skulle rasisten vara man kan han till listan på underlägsna lägga de strax över femtio procent av mänskligheten som råkar vara kvinnor.
Att allt det här är nonsens är ingen nyhet. Ingen tänkande människa har under åtskilliga århundraden haft den minsta ursäkt för att inbilla sig att individers ras, kön eller religion skulle vara avgörande för deras prestationer, personlighet eller värde. I dag går det till och med att konstatera den saken fullständigt opartiskt: kartläggningen av det mänskliga genomet visar entydigt att de genetiska skillnaderna mellan individer inom samma grupper – mellan kvinna och kvinna, mörkhyad och mörkhyad, ljushårig och ljushårig – är långt större än några genomsnittliga skillnader mellan olika grupper av människor. Men det här hindrar naturligtvis inte rasismen.
För närvarande uppträder mycket av rasismen omkring oss i en skepnad som utmanar vårt civilkurage. Den har förklätt sig till religion.
I Knutby hävdar en präst att kvinnor bör föraktas eftersom Gud anser att de är syndare och därför dömt dem till att föda i smärta. Och eftersom skilsmässor strider mot hans religion låter han en sant troende anhängare mörda sin fru för att kunna gifta om sig.
I Borgholm predikar pastor Åke Green att homosexualitet är en skymf mot Gud och att homosexuella bör fördömas av alla rättänkande.
Och i en lång rad länder – inklusive Sverige – predikar shiamuslimska mullor att kvinnor ska förbjudas gå i skola, förbjudas välja partner, förbjudas välja livsstil, förbjudas att ens klä sig som de vill – och att de om de opponerar sig eller inte lyder ska piskas eller stenas.
Det intressanta är att vi uppfattar Knutbyprästen och Borgholmspastorn som vettvillingar och att båda ställts inför rätta – men att vi samtidigt ursäktar den muslimska rasismen med att vara uttryck för en ”annan kultur” som vi måste respektera.
Men måste vi verkligen det? Den som hävdar rätten att förslava och förtrycka kvinnor är värd varken mer eller mindre ”respekt” än den som hävdar rätten att sätta judar i koncentrationsläger eller hålla afrikaner som slavar. Och den som dessutom försöker omsätta sina åsikter i handling är en förbrytare av exakt samma slag som prästen i Knutby, nynazisten som sticker ihjäl en invandrare eller de diktaturens kreatur som i alltför många länder torterar och mördar oliktänkande.
För över två hundra år sedan undertecknades två dokument som blivit centrala för västerlandets öppna och demokratiska samhällen. Det ena av dem börjar med meningen:
”Vi betraktar dessa sanningar som självklara, att alla människor är skapade till lika värde och att de av sin skapare har givits vissa okränkbara rättigheter; att bland dessa rättigheter finns liv, frihet och sökandet efter lycka.”
I det andra av dem står bland annat:
”Människor föds och förblir fria och jämlika till sina rättigheter. … Syftet med all politisk sammanslutning är att bevara människans naturliga och omistliga rättigheter. Dessa rättigheter är rätt till frihet, egendom och personlig säkerhet samt rätt till motstånd mot förtryck. : Friheten består i att kunna göra allt som inte skadar andra. För varje människas naturliga rättigheter finns därför inga andra gränser än de som är nödvändiga för att tillförsäkra samhällets övriga medlemmar samma rättigheter.”
Det första citatet är hämtat ur den amerikanska självständighetsförklaringen, undertecknad den 4 juli 1776. Det andra är ur den deklaration om mänskliga och medborgerliga rättigheter som antogs av den franska nationalförsamlingen den 27 augusti 1789. Båda citaten sammanfattar den uppfattning om individens betydelse och okränkbarhet som formulerades under 1600-talet och efter hårt motstånd till slut blev tongivande mot 1700-talets slut. Den människosynen har sina filosofiska rötter i upplysningstänkandet, den idériktning vars grund var övertygelsen att kunskap och sanning är möjliga att uppnå enbart med hjälp av förnuftet, och att traditioner, sedvänjor och trosföreställningar inte får tillåtas förtrycka människor eller deras tankar.
Upplysningstänkarna – bland de främsta av dem var engelsmän som John Locke och David Hume, fransmän som Voltaire och Condillac – vände sig både mot årtusendens religiösa vidskepelser och mot den aristokratiska tesen att vissa människor av födsel har rätt att härska över andra. Deras intellektuella revolution ledde till revolutionerna i Amerika och i Frankrike, till demokratins genombrott, till slaveriets avskaffande, till kvinnorättsrörelsens uppkomst och till etablerandet av åsikts- och religionsfrihet, något som blev möjligt enbart tack vare att en skarp skiljelinje drogs mellan tro och politik, stat och kyrka. I själva verket är de konsekvenserna oupplösligt förknippade med varandra. Om alla människor har lika värde och samma rättigheter, måste de också ha samma möjlighet att påverka gemensamma frågor – vilket innebär både att demokrati är det enda acceptabla styresskicket, och att varje människa måste ha rätt att tänka fritt. Och med samma självklarhet innebär det också att en viss persons ras eller kön är ovidkommande. Det är i sin egenskap av människa som individen har sitt värde och sina rättigheter, inte i egenskap av man eller kvinna, asiat, kaukasier eller afrikan.
Den moderna världen – och de ofattbara framsteg vi gjort under de senaste två århundradena – vilar på upplysningstänkandets grund. Inte minst baserar vi vår människosyn på upplysningens revolutionerande bekräftelse av individens värde och rättigheter. Det är upplysningstänkandet som ligger till grund för FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, för Europakonventionen och för de flesta av vår tids grundlagars rättighetsparagrafer. För de flesta av oss är de principer som slogs fast av upplysningen självklara. Men tydligen är det inte alltid självklart hur principerna bör tolkas.
En grundläggande mänsklig rättighet är åsiktsfriheten. Respekten för individen kräver tolerans för individuella olikheter. Den kräver att vi tolererar våra medmänniskors rätt att ha och uttala åsikter vi inte delar, ogillar eller till och med avskyr. Men tolerera är inte detsamma som att respektera åsikterna eller deras konsekvenser – och det är ännu längre till att acceptera innehållet i åsikterna.
Den som ropar på censur, förbud eller tvång för att tysta åsikter och värderingar han ogillar förbryter sig mot principen om alla människors lika värde och rätt. Men den som accepterar åsikter och handlingar som förnekar människors lika värde har också – i samma utsträckning som den som vill förbjuda sådana åsikter – förrått rättighetstankens grundprincip.
Och glöm inte att också toleransen för andras åsikter upphör vid den punkt där åsikterna övergår i tvång och våld. En våldshandling ska bestraffas likadant oberoende av om förövaren utfört den för att råna sitt offer eller därför att hans gängledare, präst eller partistyrelse krävt det av honom. Människor har rätt att tycka och tro vad de vill. De har rätt att inlemma sig i vilka åsiktssystem som helst, hur rigida, intoleranta eller vettlösa de än är. Men oberoende av skäl har ingen människa har någon rätt att utöva våld eller tvång mot någon annan. Den som hävdar att respekten för andras kulturella bakgrund skulle kräva att vi accepterar också en annan människosyn än vår egen begår ett grundläggande tankefel. Skälet till att vi respekterar andras olikheter är att principen om människors lika värde ger alla individer rätten att tänka fritt och utifrån egna synsätt. Men exakt samma skäl innebär också att vi lika självklart måste fördöma alla värderingar som förnekar andra individers lika rätt till självständighet och frihet.
Åsikter ska bekämpas med åsikter. Det var fel att sätta den inhumane och intolerante pastorn från Borgholm i fängelse för att han inför sin församling upprapat de uråldriga fördomar som står i hans bibel. Och det vore fel att sätta de mullor och imamer som predikar kvinnors underkastelse och särbehandling i fängelse. Men inte mera fel, och mig förbluffar det att samma personer som applåderar straffet mot pastor Green inte tycks beredda att kräva åtal också mot de rasister – präster eller ej – som öppet talar om kvinnor som rättslös egendom.
Lägg märke till att jag inte på något sätt drar alla muslimer över en kam. Och till att jag inte påstår att islam skulle vara en sämre religion än någon annan. Tvärtom: jag är väl medveten om att det finns otaliga människor som betraktar sig som muslimer och som tveklöst skulle instämma i allt jag skrivit. Och jag betraktar islam som en religion värd lika stor – eller liten – respekt som någon annan. Problemet är ett annat. Precis som kristendomen är islam i grund inte bara paternalistisk utan framförallt intolerant; ingen religion kan gärna vara något annat, eftersom de alla uttalar den gudagivna, absoluta sanningen och följaktligen de som inte instämmer ställer sig på ondskans sida. Men den tid då den kristna kyrkan hade makten att stifta lagar och bestraffa oliktänkande är tack och lov över, i och med att stat och religion har skilts åt i västvärlden – medan islam fortfarande i många muslimska länder är statsbärande och har kvar den makten. Det gör islam till en i dag i många länder lika förkastlig förtryckarmakt som den kristna kyrkan var under medeltiden, när häxbålen brann och kättare gisslades av inkvisitionens torterare.
Skulle inte det här vara en science fiction-tidskrift? Har det här någonting över huvud taget med science fiction att göra?
Jag tror det. En av litteraturens funktioner är att stimulera läsaren att tänka efter, att reflektera över sina synsätt och värderingar och att pröva dem i de situationer författaren målar upp. Just genom att inte begränsas till vad vi vet har hänt eller händer, utan genom att kunna spekulera i det som skulle kunnat hända eller kan komma att hända, är science fiction en litteratur som förmodligen bättre än andra former kan fungera som testlaboratorium för våra idéer, övertygelser och värderingar. Gång på gång ställer science fiction-författarna sina läsare inför grundläggande moraliska och filosofiska frågeställningar; gång på gång prövar de invanda synsätt och alldagliga fördomar på extrema situationer där deras orimligheter avslöjas.
Jag tror inte att jag går för långt om jag påstår att de som läser science fiction åtminstone tvingats reflektera över sina värderingar. Och jag tror också att själva grunden i science fiction – tanken att inget tillstånd är oföränderligt eller bestående, att också de mest grundmurade traditioner och normer kommer att förändras – är betydelsefull som motvikt till den trosvisshet som annars är så lätt att hemfalla till. Kanske ägnar jag mig åt önsketänkande. Men det förefaller förfärande uppenbart att det ofta är just vår tilltro till auktoriteter – de må sedan vara Staten eller Religionen, Partiet eller Traditionen, Ledaren eller Grannarna, Allmänna Opinionen eller Den Goda Moralen – som får oss att behandla andra människor omänskligt. Och kanske är det inte så fel att då och då påminnas om att vilken Stat, Opinion, Religion eller Tradition vi än talar om, är den någonting som råkar finnas under bara ett kort ögonblick och omhuldas av bara en bråkdel av invånarna på ett obetydligt stoftkorn i bana runt en liten sol i utkanten av en enda av miljarder stjärnhopar i ett ofattbart väldigt och fullständigt likgiltigt universum, utan gudar att gömma sig bakom.
Är vi verkligen övertygade om alla människors lika värde och rättigheter, då får vi inte respektera de personer eller åsikter som hävdar att vissa människor eller grupper skulle vara mindre värda än andra. Tron på mänskliga rättigheter är inte relativ. Övertygelsen om alla individers lika värde är inte kompromissbar. Och ansvaret för vad vi tänker, säger och gör är alltid enbart vårt eget.