Ledare nr 1 nr 3 nr 4 nr 5 nr 6 nr 7-8 nr 9 nr 10-11 nr 12 nr 13 nr 14 nr 15 nr 16
Om vad vi är och behöver
Laura är gymnast.
Så här gick det till. Som praktiskt taget alla små flickor här i trakten gick Laura i tant Birgittas balettskola. Men efter en och en halv termin meddelade Laura att baletten var tråkig och att hon tänkte ägna sig åt gymnastik i stället.
Nu har tant Birgitta haft sin balettskola i Helsingborg i femtio år och är rimligtvis över åttio. Dessutom verkar hon vara en snäll och vänlig människa, och eftersom hon till råga på allt talat om hur duktig lilla Laura var och hur roligt hon tyckte att det var när det dök upp en så duktig liten dansös, var det ingen av föräldrarna som riktigt kände för att säga åt tant Birgitta att Laura skulle sluta. Så Laura utsattes för milda men bestämda påtryckningar att i alla fall stanna terminen ut, så fick man väl se hur det kändes då, och eftersom Laura är sådan fnyste hon åt den sortens föräldrahyckleri och sa ingenting mer om saken.
Förrän hon kom ut från nästa balettlektion och meddelade att hon sagt till tant Birgitta att hon skulle sluta nu eftersom hon skulle börja med gymnastik istället.
Och alltså började Laura med gymnastik i stället. Det här var den vårterminen hon nyss hade fyllt fem år. Sommaren ägnade hon åt att lära sig hjula på gräsmattan. Strax innan hon fyllde sex deltog hon som panterunge i gymnastikföreningens nyårsshow och slog kullerbyttor på scenen. Ett år senare var hon uppflyttad till gruppen för artistisk gymnastik, tränade sex timmar i veckan och såg fram mot sin första tävling. Och i höstas, vid sju och ett halvt, tog hon guldmedalj i grenen bom under Skånecupen. Nu tränar hon minst elva timmar i veckan. Artistisk gymnastik är den där makabert avancerade idrotten där gymnasterna tävlar individuellt i grenarna hopp, matta, bom och barr och gör saker som de av oss som ägnat livet åt att läsa och skriva aldrig ens drömt om var mänskligt möjliga.
Men så ser inte Laura det. Av sin tränare har hon lärt sig en ramsa som lyder: ”Jag kan, jag vill, jag ska, jag vågar”. Man kan ana att hon rabblar den tyst för sig själv på tävlingarna när hon står ensam på sin matta eller vid sin bom och väntar på att domarna ska ge tecken och det blir hennes tur att visa upp sina hopp, bak-längesvolter och saltomortaler. Och när signalen kommer gör hon det utan en sekunds tvekan. Laura har just fyllt åtta. På mig imponerar hon oerhört. Hon är koncentrerad, målmedveten och outtröttlig. Hon kan. Hon vill. Hon ska och hon vågar.
Tro nu inte att jag påstår att Laura skulle vara unik. Det är hon inte. Varje gång hon tränar, tränar hennes några månader yngre bästa vän Ebba också. Lika hårt. Och de är aldrig ensamma i träningshallen; även om de och de andra AG-gymnasterna har de längsta träningspassen finns där också tjogtals truppgymnaster som tränar praktiskt taget varenda dag. Och på andra håll ägnar sig andra unga och äldre åt att finslipa sina färdigheter i svetsteknik eller molekylärbiologi, i nanoteknologi eller i mandarin, i djuphavsdykning eller i akvarellteknik eller i någon av alla de tusentals andra ämnen och färdigheter som fängslar och utmanar människor och som ger våra liv inriktning, mål och mening.
Det som ibland slår mig som säreget är någonting annat: att hela den aspekten på oss människor och vår tillvaro så sällan skildras i vår tids litteratur. Den moderna romanen har blivit psykologisk, till den grad att man numera kan hitta böcker som föregivet skildrar människors hela liv, men som ibland gör det utan att mer än i förbigående informera läsaren om vad huvudpersonen egentligen sysslar med – vad han eller hon studerar, arbetar med eller intresserar sig för. I stället inriktas framställningen så gott som uteslutande på relationsfrågor. Litteraturen har kommit att handla om huvudpersonernas barndom, förhållande till sina föräldrar och syskon, kärleksbekymmer och förmåga att kommunicera med närstående. Och, som bland andra den brittiska författarinnan P. D. James understrukit, det har inneburit att inte ens den tidigare så uppburna samhällsskildringen längre spelar någon större roll i den moderna samtidslitteraturen. Samhällsskildringen och samhällskritiken finner man numera inom kriminallitteraturen.
Naturligtvis är det inte något fel på att skriva om relationer eller psykologiska förlopp. De är självklart av central betydelse för oss alla. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag någonstans inom mig hyser en liten, elak röst som undrar hur realistisk den människosyn som den helt relationsinriktade litteraturen presenterar egentligen är ens vad beträffar romanernas egna författare. Så här: när en författare skriver en bok ägnar han eller hon lång tid och mycket arbete åt att tänka ut sina gestalter, miljöer och händelseförlopp. Skrivandet kräver också det lång tid och stor koncentration, liksom ändringar, omskrivningar och revideringar. De flesta författare jag träffat hävdar att de i månader eller ibland år så gott som lever i och för sina böcker.
Men betyder inte det någonstans att författaren själv faktiskt motbevisar sin egen tes? Att författarens eget engagemang i sitt arbete faktiskt rätt väl illustrerar att just arbetet, prestationen, skapandet, är centralt och betydelsefullt för människor – även om sedan de fiktiva gestalterna i författarens bok framställs som om det vore betydelselöst?
En kritik som i årtionden riktats mot science fiction har just varit att det är en litterär form som lägger en starkare tonvikt vid människors handlingar och tänkande än vid deras relationer och känslor. Huvudpersonerna i science fiction söker eller finner kunskap, ställs inför och löser problem, utforskar sin omvärld och interagerar med andra i den fysiska världen. Och det här har inte sällan betraktats som ett bevis för att science fiction skulle vara en ytlig litterär form. Men hårdraget leder det till tesen att djupsinnighet skulle vara bara det som går ut på att vi ägnar oss åt våra känslor och relationer till andra, medan allt annat vi gör eller tänker på skulle vara jämförelsevis betydelselöst, och bakom den sortens uppfattning ligger en värdering som på inget sätt är självklart riktig. Tvärtom skulle jag tro att de allra flesta människor introspektivt upplever den som orimlig, eller i bästa fall grovt överdriven.
Med det vill jag å andra sidan inte heller hävda att litteratur som är handlings- eller förnuftsinriktad i sig skulle vara bättre än litteratur som är introspektiv eller känslomässigt inriktad. Ärligt talat tror jag inte att sådana generaliseringar över huvud taget är meningsfulla. Litteratur är fiktion, fantasier fästa på papper; konst som kan vara bra eller dålig men som aldrig är verklighet. Just den saken är viktig: glöm inte att Arvid Falk och Kurt Wallander är precis lika uppdiktade som Pippi Långstrump och Nils Holgersson, och precis lika lite ”verkliga”. För ett litterärt – eller annat – verks konstnärliga kvalitet spelar det naturligtvis inte heller någon roll hur ”trovärdigt” eller ”verkligt” det skildrade förefaller vara. Om graden av realism i framställningen skulle vara avgörande för konstverks kvalitet borde Picasso knappast uppfattas som någon central konstnär, lika lite som Shakespeare borde ses som den genom tiderna främste bland dramatiker. Följaktligen är det andra kriterier som avgör det enskilda verkets kvalitet, och här är det inte de vi ska diskutera.
Vad jag ändå tror kan vara meningsfullt att säga är att jag misstänker att skälet till att litteratur är betydelsefull varken är att den skulle skildra verkligheten eller spegla oss själva. I stället tror jag att den dels – som T. S. Eliot har påpekat – ger oss en möjlighet att se hur andra människor uppfattar och värderar tillvaron, dels ger oss berättelser som vi kan använda i våra egna liv. Den här dubbla funktionen är betydelsefull.
Den första egenskapen, den att litteraturen visar oss världen sedd genom en annans ögon och värderingar, är så gott som unik. Hur nära andra människor vi än upplever oss stå är var och en av oss ändå ytterst alltid ensam: vi kan inte läsa varandras tankar eller känslor. Men eftersom all litterär framställning är ett urval – författaren tar med det han eller hon ser som viktigt och utesluter allt det andra som i stället (eller också) skulle kunnat skildras – får vi genom litteraturen en inblick i hur andra upplever världen och i vad dessa andra människor betraktar som betydelsefullt eller oviktigt, intressant eller likgiltigt.
Den andra egenskapen – att litteraturen ger oss berättelser vi kan använda i våra liv – är också den betydelsefull. Litteratur är förvisso fantasi, men fantasier som ytterst, till och med om huvudpersonen är en allvis trollkarl eller en främmande varelse, handlar om hur människor är eller kan vara och om hur världen vi lever i är beskaffad eller kan se ut. Den litteratur vi läser bidrar till att forma vår egen syn på både oss själva och världen, och på hur det kan vara rimligt att förhålla sig till den och till andra – om inte annat så helt enkelt genom att visa oss alternativ som vi kanske inte själva kommit på, och därigenom hjälpa oss att reflektera över och kanske ompröva våra synsätt och beteenden. Inom oss bär och utvecklar vi berättelserna om våra egna liv, där vi själva alltid är centralgestalt, men också de berättelserna kan vi påverka och modifiera genom att förändra våra beteenden och synsätt. Och just det gör vi bland annat med hjälp av alternativa berättelser som griper oss, visar oss bättre alternativ eller nya synsätt.
Vad har nu det här med science fiction att göra?
Jag tror att science fiction är och kan vara en viktig litteraturform bland annat just genom att betona andra delar av vår tillvaro och vår natur än de som oftast dominerar samtidslitteraturen.
Science fiction är en materialistisk litteratur. I dagens värld, där alltför många tycks tro att svaret på den terror som utövas i den religiösa fundamentalismens namn skulle vara att bejaka religion, är det väsentligt att det någonstans går att hitta idéer och alternativ som grundas i kunskapstörst och skepsis snarare än i övertro och vidskepelse.
Men kanske ännu viktigare leder science fictions materialism till en annan syn på betydelsen av människors agerande än man ofta finner i annan litteratur. Vad science fiction ytterst säger är att för att vi över huvud taget ska kunna åstadkomma någonting alls – vare sig det nu handlar om att utforska det universum vi lever i, förändra våra egna livsvillkor eller avvärja hot vi ställs inför – måste vi agera. Våra förhoppningar, önskningar, böner eller känslor må vara aldrig så innerliga eller enträgna, men de förflyttar varken berg eller knappnålar och de förändrar ingenting alls i den verklighet vi lever i.
Följaktligen är science fiction en litteratur som bekräftar och bejakar nödvändigheten av förnuft och handling, och som ytterst hävdar – i den mån man nu alls kan påstå att en litterär form skriven av otaliga författare med varierande synsätt och värderingar alls hävdar någonting – att det enbart är genom kunskap och ansträngningar verkligheten över huvud taget är möjlig att påverka eller förändra. Science fiction är med andra ord en litteratur som faktiskt inte så lite uppfordrande säger oss att väldigt mycket faktiskt är möjligt – men bara om vi är beredda att anstränga oss.
Som jag ser det är det inte någon dålig grund att stå på. Framtiden väntar oss, men är inte förutbestämd. Vi har förmågan att forma och påverka den, att göra den bättre eller en värre än nuet. Men bara under förutsättning att vi är beredda att anta utmaningen, att göra ansträngningen – att visa att vi kan, vi vill, vi ska, vi vågar möta verkligheten, utan skygglappar och på dess egna villkor.