Ledare nr 2 nr 3 nr 4 nr 5 nr 6 nr 7-8 nr 9 nr 10-11 nr 12 nr 13 nr 14 nr 15 nr 16
Dags för science fiction?
I mars 1954 – för nästan precis femtio år sedan – dök det första numret av Häpna! upp hos de svenska tidningsförsäljarna. Som underrubrik hade den ”Science fiction-tidskrift”, men för säkerhets skull erbjöds också en förklarande textrad: ”Äventyr i rymden och i framtiden”. För när Häpna! startades kunde utgivarna knappast räkna med att de tilltänkta läsarna någonsin skulle ha hört begreppet science fiction. På allvar hade det introducerats i Sverige bara något år tidigare, av Eklunds Förlag som 1953 startat den första svenska sf-serien i bokform.
I de allra flesta avseenden levde Häpna!s läsare i en annan värld än vi. När tidskriften startades hade nio år gått sedan andra världskrigets slut. 1950 hade Koreakriget brutit ut och efter tre år sommaren 1953 slutat med vapenstillestånd. I det närbelägna Franska Indokina slöt den nyvalde franske premiärministern Pierre Mendes-France i juli 1954 en som det skulle visa sig temporär fred med Ho Chi Minhs kommunistiska revolutionsarmé som innebar att landet delades i Nord- och Sydvietnam.
I november 1952 hade Dwight Eisenhower, under världskriget de allierades överbefälhavare, övertygande vunnit det amerikanska presidentvalet; våren 1953 dog Sovjets diktator Josef Stalin; efter inre maktkamper blev det till slut Nikita Chrusjtjov som efterträdde honom. I England hade den unga Elizabeth II i juni 1953 krönts till drottning; kort dessförinnan hade svensken Dag Hammarskjöld valts till FN:s generalsekreterare. I december 1954 fördömdes senatorn Joseph McCarthy av den amerikanska kongressen; med hans fall upphörde den hysteriska kommunistjakt han under flera år bedrivit som ordförande i senatsutskottet om oamerikansk verksamhet. 1954 kom också den epokgörande dom i den amerikanska Högsta domstolen som förklarade att rassegregation i skolor stred mot den amerikanska konstitutionen.
I Sverige var Tage Erlander statsminister. Ålderspensionen hade från 1 maj 1953 höjts till 1.750 kronor om året för ensamstående, 2.800 kronor om året för makar. En svensk normalinkomsttagare hade 1954 en månadslön på lite över 600 kronor i månaden. Av 1000 svenskar hade 75 bil. Det sammanlagda skattetrycket i landet låg på under 20 procent. Brevportot var 10 öre; Häpna! var med sitt lösnummerpris på 1:35 inte någon billig tidskrift. Riksdagen beslöt den 21 maj 1954 att avskaffa motboken och därmed alkoholransoneringen. Men beslutet genomfördes inte förrän den 1 oktober 1955.
Inom vetenskaperna var tiden kring 1954 fylld av framsteg. 1953 hade den svenska matematikmaskinen ”Besk” (”binär elektronisk sekvenskalkylator”) introducerats och börjat tas i bruk inom försvaret, forskningen och industrin. Maskinens minne kunde lagra upp till 250 tolvsiffriga tal. TV fanns i drygt vart fjärde amerikanskt hushåll men i Sverige kom först under 1954 de första försökssändningarna i Stockholm; svenskarna fick lyssna på Sveriges Radio, vars enda kanal sände från femtiden på morgnarna fram till elvatiden på kvällarna. Varje kväll avslutades sändningarna med nationalsången. 1954 genomfördes världens första framgångsrika njurtransplantation och den amerikanske läkaren James Salk började vaccinera skolbarn mot polio. Telefonbolaget Bell introducerade det första solbatteriet och USS Nautilus blev världens första atomdrivna fartyg. I Stockholm startades vid Tekniska Högskolan den första och mycket lilla svenska atomkraftreaktorn. SAS invigde den första passagerarflyglinjen över Nordpolen.
Man kan naturligtvis också orientera sig kulturellt. Nobelpriset i litteratur tilldelades 1954 Ernest Hemingway. Tennesse Williams ”Katt på hett plåttak” tilldelades Pulitzerpriset som årets bästa amerikanska drama. Françoise Sagan utgav Bonjour tristesse och William Goldman Flugornas herre; de två första volymerna av Oxfordprofessorn J. R. R. Tolkiens trilogi Ringarnas härskare publicerades. Bland årets bästa filmer märktes Federico Fellinis La strada, Akiro Kurosawas De sju samurajerna, Edward Dmytryks Myteriet på Caine, Elia Kazans Storstadshamn och Alfred Hitchcocks Fönster mot gården. En jazzfestival hölls för första gången i Newport, Rhode Island. Årets populäraste schlagers var Frank Sinatras ”Young at Heart”, ”Three Coins in the Fountain” (försvenskad som ”En slant i fontänen”), Dean Martins ”That’s Amore”, Rosemary Clooneys ”Hey There” och The Chordettes ”Mr Sandman”, men rock and roll-musiken hade börjat sin frammarsch och också Bill Haleys ”Shake Rattle and Roll” gick upp på hitlistorna. Fast inte i Sverige, där Sigge Fürsts ”Frukostklubben” och Lennart Hylands ”Karusellen” var de populäraste underhållningsprogrammen i radio; Hyland gjorde succé med sin ”Frufridag”, då männen skulle låta fruarna slippa matlagning, städning och tvätt så att de kunde få en hel dags ledighet. De stora hitlåtarna var Thory Bernhards ”Mjölnarens Irene”, Alice Babs ”Käre John”, Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn” och Cacka Israelssons ”En sliten grimma”. 1954 dog bland andra Enrico Fermi, Henri Matisse, Colette, Lionel Barrymore, i Sverige Frans G. Bengtsson och Stig Dagerman. John Travolta, Denzel Washington, tennisstjärnan Chris Evert och författarinnan Louise Erdrich föddes.
Betraktat ur dagens perspektiv framstår det tidiga 1950-talet som nästan absurt naivt och idylliskt. Ändå var det en tid präglad av framtidsoptimism och teknikintresse. De femton åren sedan slutet av 1930-talet hade medfört oerhörda tekniska och vetenskapliga framsteg. Atomkraften hade tyglats, fartyg, bilar och flygplan utvecklats i svindlande takt, medicinen gjort enorma framsteg och modernismen fått sitt stora genombrott inom arkitektur och formgivning. Under andra världskriget hade de tyska V-1 och V-2 på ett ohyggligt sätt demonstrerat raketdriftens effektivitet; sedan dess hade amerikanska testpiloter provflugit jaktplan i överljudshastighet och både sovjetiska och amerikanska forskningsprogram tänkta att leda till raketuppskjutningar till omloppsbana hade inletts. En strid ström av populärvetenskapliga böcker och artiklar talade om den stundande rymdåldern och om framtidens högteknologiska värld.
I Europa hade gränserna öppnats efter det långa kriget och under de senaste åren hade unga svenskar rest ut i den krigshärjade omvärlden och återvänt med nya impulser, intryck och engagemang. Bland dem som under fyrtiotalets slut på det sättet haft direktkontakter med omvärlden fanns inte minst många av de centrala gestalterna i den unga svenska femtiotalslitteraturen, som Stig Claesson, Lars Forssell och Pär Rådström, och av dem hade framför allt Rådström fängslats också av den nya science fiction-litteratur som i krigets spår från USA nått tillbaka till det Europa där den blomstrat vid 1900-talets början, men gradvis fallit offer för dels den kulturpessimism som i Europa följde i första världskrigets spår, dels den ryska, italienska och tyska totalitarismens censur.
Science fiction började ta form vid 1800-talets början som ett litterärt uttryck för 1700-talets upplysningstänkande, en idéströmning som radikalt och drastiskt bröt med nästan alla de föregående seklernas påstått eviga sanningar. Upplysningen proklamerade både individens och det mänskliga förnuftets suveränitet och egenvärde. Och i ökande utsträckning började författare runt om i Europa under det liberala och framtidsoptimistiska 1800-talet bejaka både upplysningsidealen och science fiction som metod att utforska vår tillvaros gränser och möjligheter. Jules Verne i Frankrike, H. G. Wells i England och Kurd Lasswitz i Tyskland var de stora föregångsmännen, men science fiction var under 1800-talets sista och 1900-talets första decennier en bred litterär strömning i hela den industrialiserade världen, populär inte minst därför att den bekräftade den grunduppfattning som kommit att omfattas av allt flera människor i takt med att livsvillkoren för så gott som alla snabbt och dramatiskt förbättrats: äntligen hade mänskligheten lagt sitt barbariska förflutna bakom sig och gick tack vare sina kunskaper, sina tekniska framsteg och sin mognad mot en framtid av fred, frihet och välstånd. Ingenting var längre omöjligt – utom att vända tillbaka.
Så kom första världskriget. Under fyra år pågick mitt i Europa en grotesk masslakt som krävde miljoner offer och där få kunde förstå vare sig varför kriget brutit ut eller vilka syften det kunde tjäna. Och i krigets spår följde dramatiska omvälvningar i land efter land, politiskt och ekonomiskt men i kanske ännu högre grad psykologiskt. Den tidigare känslan av stabilitet, trygghet i förändringen och visshet om kommande framsteg förbyttes i ovisshet, misstro, ångest och mållöshet. Men det var Europa som drabbades av den förändringen. Framtidsoptimismens litteratur flyttade till Amerika, nästan orört av kriget och uppfyllt av sin egen triumferande ekonomiska, kulturella och teknologiska blomstring.
Det är knappast fel att säga att om science fiction vid 1900-talets början blivit en del av den europeiska litteraturen, blev den i stället i sin amerikanska exil från tjugotalet och fram till början av 1950-talet ett avskärmat ghetto. Den förekom nästan inte i bokform utan publicerades i massdistribuerade ”pulp magazines”, novelltidskrifter tryckta på billigt, trähaltigt ”pulp”-papper och som ingen kritiker, akademiker eller etablerad allmänförfattare ansåg värda annat än det yttersta förakt. Ändå var det i pulp-magasinen många av 1900-talets mest lästa och i efterhand mest uppburna författare skrev; det var här vitala litterära strömningar som vilda västern-litteraturen, kriminallitteraturen, fantasylitteraturen, skräcklitteraturen och science fiction formades och utvecklades.
Samtidigt innebar ghettoiseringen för åtminstone science fictions del en unik utveckling. Kring den relativt lilla gruppen novelltidskrifter och författare växte från 1930-talets början upp en rörelse av entusiaster – ”fandom" – där de aktiva publicerade amatörtidningar, bildade föreningar, arrangerade festivaler och startade bokförlag. Ur fandom rekryterades nya författare, redaktörer, kritiker och utgivare; science fiction blev en förening, så småningom först internationell, sedan världsomspännande, och i den drivhusatmosfären har litteraturformen utvecklats i vid det här laget sjuttio år.
Efter andra världskriget återkom science fiction till Europa och nådde Asien, men ur grodperspektiv: den kom som tummade novellmagasin de amerikanska soldaterna läst och slängt bort, och upptäcktes ofta slumpmässigt av unga japaner, fransmän, tyskar och italienare. I land efter land började de författare som på så vis hänfört enstaka läsare att översättas och publiceras. Och att de verk som på så sätt kom att prägla science fiction i land efter land nästan undantagslöst var amerikanska bidrog förmodligen till deras tjuskraft: efter andra världskriget hade Amerika ersatt England som världens nav och ledande stormakt. Från USA kom den nya tidens idéer, upptäckter, uppfinningar, filmer, musik, så småningom konst, litteratur och mode. Om det första världskriget givit upphov till uppgivenhet och vilsenhet gav det andra kanske absurt upphov till en ny optimism. Det tidigare kriget hade utkämpats till ingen nytta, men i det nya hade ondskan besegrats och en ny och bättre värld skulle gå att bygga. I land efter land – och här börjar vi återvända till den här textens inledning – spred sig förväntan på den högteknologins rymdålder som väntade. Och i land efter land förefall tiden vara mogen för science fiction att slå igenom.
Och här är vi tillbaka i Sverige för femtio år sedan och det första numret av Häpna! . Delvis besannades optimismen. Under återstoden av femtiotalet föreföll science fiction lyckas etablera sig i Sverige. Utöver Häpna! utkom i ett par år också den konkurrerande tidskriften Galaxy; flera bokserier publicerades och en författare som Ray Bradbury började nämnas som en tänkbar Nobelpriskandidat. Men under sextiotalet försvann science fiction gradvis från kiosker och bokhandlare, och i början av 1966 upphörde till slut också Häpna! Några år senare återkom science fiction i Sverige, först via förlaget Askild & Kärnekull, och var fram till åttiotalets slut en kontinuerlig del av bokutbudet – nu också tack vare att svenska sf-författare börjat dyka upp och i åtminstone några fall, främst kanske Peter Nilsson och George Johansson, kom att tillhöra de mycket lästa i landet.
Det här hindrar inte att science fiction i Sverige har fortsatt att nästan genomgående betraktas som skräplitteratur, en tendens som tog sin början redan ungefär samtidigt med att Häpna! startades. I BLM nr 1 1954 publicerade litteraturdocenten Elisabeth Tykesson den långa essän ”Nästa: Venus. En orientering i science fiction”, där hon dömde ut formen som i allt väsentligt reaktionära, barnsliga maktfantasier, talanglös verklighetsflykt och en modern motsvarighet till de valhänt skrivna kolportageromaner från 1800-talet hon ägnat sig åt i sin doktorsavhandling. Hennes uppfattning om science fictions litterära och idémässiga brister kom att dominera bland svenska litteraturvetare i närmare fyrtio år. Men den allra sista tiden har en intressant omsvängning blivit påtaglig.
Om science fiction med korta avbrott var ett stående inslag i den svenska utgivningen från femtiotalets början fram till i varje fall mitten av 1990-talet, har formen sedan dess nästan fullständigt försvunnit. I dag publiceras så gott som ingen science fiction i Sverige. Ingen alls med påskriften science fiction, och mycket få verk som utan att kallas det ändå är sf. Däremot har under samma tid synen på science fiction förändrats dramatiskt. I dag skrivs med universitetsinstitutionernas goda minne avhandlingar om science fiction. Flera högskolor och universitet erbjuder kurser i science fiction. Kulturprogram i radio och TV har ur positiv synvinkel diskuterat och presenterat science fiction, och både dagstidningarnas kultursidor och en rad kulturtidskrifter har gjort likadant. Plötsligt är science fiction rumsren också i Sverige, men intressant nog samtidigt som den så gott som försvunnit ur det litterära utbudet i landet.
Kanske kan man delvis se det här som ett nostalgiskt fenomen, på två lite olika nivåer. De som nu plötsligt skriver och talar om science fiction är ofta människor som växte upp som sf-läsare, på femtiotalet, sjuttiotalet eller åttiotalet. För dem är science fiction ingenting vare sig nytt, främmande eller automatiskt förkastligt: de läste det själva, och har inga skäl att ta avstånd från det slags litteratur som var en kanske ofta betydelsefull del av deras uppväxt. Medan däremot frånvaron av science fiction i dagens litteraturutbud kanske är en följd av ett annat slags nostalgi: den som drabbat Sverige som nation i och med att det svenska samhällsbyggnadsprojektet ohjälpligt havererat. I sjuttio år har vi i Sverige ägnat oss åt att bygga en utopi, det goda folkhem som skulle bli ett rättesnöre för resten av världen genom att förena frihet, rättvisa, jämställdhet, framsteg och välstånd. Men när vi nu sett den framtid våra strävanden lett till har vi funnit att den blev fel, och konsekvensen av det har blivit att många människor vänt både nuet och framtiden ryggen. Dagens svenska skönlitteratur handlar inte om dagen eller morgondagen; den handlar om gårdagen, den tid när det svenska projektet fortfarande var en levande dröm och höll på att byggas. Kritikern Daniel Sandström har noterat att ”framväxten av det moderna (snarare än det postmoderna) samhället [är] fortfarande den svenska romankonstens stora tema. Avfolkningsbygden, inte staden, fortfarande dess spelplats. Och det förgångna är fortfarande viktigare än nuet.”
I världen bortom Sveriges gränser lever emellertid science fiction fortfarande, i dag i mer högönsklig välmåga än på länge. I världen utanför Sverige har framtidsoptimismen och tilltron till naturvetenskapens och teknologins förmåga att förändra våra livsvillkor till det bättre under de senaste decennierna blivit allt starkare. Det har lett till en renässans också för science fictions spekulationer, och förr eller senare lär också den svenska förstämningen inför nuet och morgondagen komma att mildras. Om inte annat så helt enkelt därför att det svenska projektets glansdagar gradvis mister sin lyster i takt med att nya vuxengenerationer som aldrig upplevt dem träder till.
Hur det blir med den saken kommer under alla omständigheter framtiden att utvisa. Och i väntan på framtiden kan vi som människor knappast låta bli att spekulera i hur den kan komma att se ut. De senaste tjugo åren har science fiction runt om i världen berikats av otaliga nya författare, nya röster och nya motiv. Men så gott som ingenting av vad som skrivits under hela den perioden har hittills presenterats på svenska. Här vill Nova science fiction göra en om än aldrig så blygsam första insats. Kanske vågar vi inte vara lika optimistiska om sf-litteraturens förestående genombrott i landet som Häpna!s utgivare var för femtio år sedan: ytterligare en av de många saker framtiden lär få visa är om det den här gången verkligen var dags för science fiction i Sverige.
Men vilket svaret på den förhoppningsfulla frågan än må bli, hoppas vi åtminstone kunna erbjuda en intressant och omväxlande tidskrift med bra noveller och tänkvärda spekulationer. Och lyckas vi med det har vi också lyckats visa att science fiction varken är undermålig litteratur eller har spelat ut sin roll. Inbitna sf-entusiaster vet kanske att Nova science fiction utkommit en gång tidigare, under åren 1982–1987. Tidskriftens ambition den gången var i allt väsentligt densamma som nu: att presentera bra science fiction av såväl äldre som framförallt nya författare. Den ambitionen kan rimligtvis tjäna som programförklaring också nu. Möjligen en smula utvecklad:
Mycket nöje!