Den danske författaren Hans Christian Andersen skulle den 2 april 2005 ha fyllt 200 år. Det jubileet har firats världen över, om än ingen annanstans lika mäktigt som i Andersens födelsestad Odense.
Nova science fiction drar gärna sitt lilla strå till stacken genom att nedan nätpublicera en nyöversättning av hans korta sf-novell ”Om tusentals år”.
Novellen originalpublicerades under titeln ”Om Aartusinder” i tidningen Fædrelandet nr 21, den 26 januari 1858. Den går tillbaka på en besläktad scen i Andersens tidiga, experimentella roman Fodreise fra Holmens Canal til Østpynten af Amager i Aarene 1828 og 1829, som utkom 1829, där berättaren i tredje kapitlets slut ser en vision av år 2129. Ett förbiflygande ångluftskepp spyr ut rök och ett brev som kastas ut av någon av passagerarna skildrar ett Europa förött av katastrofer och siar om att amerikanerna kommer att återvända på pilgrimsfärder till den gamla kontinenten.
Illustrationerna är av Vilhelm Pedersen, som från och med 1847 fram till sin död tolv år senare illustrerade Andersens sagor.
John-Henri Holmberg
Ja, om tusentals år kommer människor att flyga på vingar av ånga genom luften, bort över världshavet! Amerikas unga invånare besöker det gamla Europa. De kommer hit för att se minnesmonumenten och de sjunkna städerna, precis som vi i vår tid beger oss till södra Asiens vittrande prakt.
Om tusentals år kommer de!
Themsen, Donau och Rhen svallar fortfarande fram genom sina floddalar, Mont Blanc höjer sig fortfarande med sin snöklädda topp, norrskenet glittrar än över länderna i norr, men generation efter generation har blivit till stoft. Nuets makthavares namn är glömda – lika glömda som de som redan slumrar under kullen där den välbärgade bonden snickrar en bänk för att sitta och blicka ut över sina platta åkrars böljande säd.
”Till Europa!” utropar Amerikas unga släkte – ”till våra förfäders länder, minnenas och legendernas rike, Europa!”
Luftskeppet nalkas. Det är överfullt av resenärer, för det går snabbare än att färdas till sjöss. Den elektromagnetiska kabeln på havets botten har redan meddelat antalet resenärer i luftkaravanen. Europa är redan i sikte i form av den irländska kusten, men än sover passagerarna och kommer inte att väckas förrän de nått in över England. Där ska de ta sina första steg på Europas jord, i Shakespeares hemland, som de intellektuella kallar det, eller i politikens och maskinernas land, som andra säger.
Här stannar de en hel dag! Så mycket tid kan till och med detta jäktade släkte skänka det storslagna England och Skottland.
Sedan går färden vidare genom Kanaltunneln till Frankrike, Karl den Stores och Napoleons land. Molière nämns, de lärda talar om en klassisk och en romantisk riktning i det avlägsna förflutna och man jublar över hjältar, poeter och vetenskapsmän som vår egen tid inte lärt känna men som i vår framtid kommer att födas i den Europas krater vi kallar Paris.
Luftångaren flyger vidare över landet där Columbus hissade segel, där Cortez föddes och där Calderon sjöng sina dramer på rytmisk vers; än finner man ljuvliga, svartögda kvinnor i de blomstrande dalarna och i deras urgamla sånger nämns El Cid och Alhambra.
Genom luften, över havet, till Italien där den eviga staden Rom en gång bredde ut sig. Nu är den utplånad och campagnan har blivit en öken; besökarna förevisas en enda ruinmur som påstås ha varit en del av Sankt Peterskyrkan, men långt ifrån alla är övertygade om dess äkthet.
Så till Grekland där de ska tillbringa natten på ett praktfullt hotell högt på Olympens topp; därmed är landet besökt. Färden går mot Bosporen där de i några timmar ska vila ut och bese platsen där en gång Bysantium låg. Fattiga fiskare lägger ut sina nät där sägnerna berättar om haremsträdgårnarnas prakt på turkarnas tid.
Längs den mäktiga Donau flyger de fram över praktfulla städers ruiner, städer som inte ens rests i vår egen tid, och här och där – på platserna för minnenas storslagna städer, de städer som en dag ska byggas, de städer som tiden en dag ska föda – sjunker luftkaravanen en stund innan den stiger på nytt.
Under den ligger Tyskland, som en gång genomkorsades av vad som var världens tätaste nät av järnvägar och kanaler – landet där Luther talade, Göthe sjöng och Mozart på sin tid höjde musikens spira. Stora namn glänste i vetenskapen och konsten, namn som vi ännu inte lärt känna. En dags uppehåll ägnar de Tyskland, sedan en dag åt Norden, åt Ørsteds fäderneland, åt Linnés och åt Norge, de gamla hjältarnas och de unga nordmännens land. På Island stannar de till under hemfärden. Gejsrarna sprutar inte längre och Hekla har slocknat, men som en sagornas eviga stentavla reser sig ännu den mäktiga klippön ur havets brusande vågor.
”I Europa finns mycket att se”, säger den unge amerikanen, ”och vi har sett alltihop på åtta dagar, det kan man, precis som den store världsresenären” – här nämner han ett namn som tillhör hans egen samtid – ”så väl har visat i sin berömda bok Europa på åtta dagar.”
